About Anders Olofsson

Author Archive | Anders Olofsson

Skulptursommar!

Jaume Plensa, skulptur, Antibes

Skulpturkonsten har under de senaste decenniet befunnit sig på reträtt, eller gradvis sugits upp av andra konstnärliga uttrycksformer. Men i sommar verkar det som om skulpturen gör comeback på bred front. Redan den 17 maj öppnar ”Skulptur i Pilane” på och omkring ett gammalt gravfält på Tjörn. Bland årets konstnärer märks världsnamn som Tony Cragg och Jaume Plensa. Svenska deltagare är Claes Hake och Sofia Bäcklund, men senare i sommar kommer man även att visa måleri av Alf Linder. Kanske mest spektakulärt är kinesiske Zhang Huan, som tar med sig ett 400 år gammalt tempel.

Den 2 juni är det åter dags för skulpturbiennal i Borås. 2008 startade den första biennalen Borås resa mot att bli ”skulpturstaden”. Denna gång har man låtit duon Martin Wickström och Ulf Kihlander curera utställningen. Fokus kommer att ligga på svenska skulptörer, men eftersom biennalen är internationell lär det tillkomma en del utsocknes konstnärer.

I Arboga drar man igång skulpturfestival den 22 juli, med temat ”fred”. Meningen är att konstnärer från olika länder på plats i Arboga skall skapa verk med utrangerad krigsmateriel som råvara. Initiativtagare är konstnären Richard Brixel. För närvarande söker arrangörerna efter lämpligt material, så om du har en stridsvagn, haubits eller J 35 Draken på lager, tveka inte att kontakta festivalledningen!

Även i Karlstad arrangerar man en skulpturutställning med verk som skall skapas speciellt för platsen, närmare bestämt museiparken. Curator är konstnären Jörgen Svensson, och bland de inbjudna konstnärerna märks bland andra Ebba Matz, Mikael Lundberg och David Svensson. Utställningen öppnar den 20 juni.

Vill man undvika stadsmiljöerna, men ändå njuta av skulptur kanske ”Konst på åsen” utanför Katrineholm kan vara ett bra alternativ. Utställningen arrangeras av konstnären Gun Haglund på Jägernåsen, ett naturreservat i Floda. Vernissage hålls den 26 maj, och deltagare är 17 sörmländska konstnärer.

I sommar är det också dags för en ny upplaga av ”Umedalen skulptur”. Utställningen öppnar den 9 juni, och årets fokus ligger på den katalanske konstnären Jaume Plensa. Sist, men inte minst, inbjuder Wanås till årets utställning som också är en en 25-årsmarkering av verksamheten. Bland konstnärerna i årets utställning hittar vi bland andra Sissel Tolaas, Anna Camner och Astrid Svangren.

Anders Olofsson (text)

Läs hela texten

Krigets sanna ansikte

Foto: Yuri Kozyrev

Europa är fullt av mindre och större museer som lever lite i skuggan av de stora institutionerna. Men deras gärning är inte mindre viktig för det. War Photo Limited är inrymt på en trång sidogata till Dubrovniks brusande pulsåder Stradun. Det är inte en optimal placering för ett museum med ett innehåll som måste betecknas som unikt. War Photo Limited är byggt kring just den idé som dess namn antyder: att erbjuda plats för fotografer som dokumenterar världens konfliktområden. Att göra detta mitt i det undersköna Dubrovnik kan verka märkligt, åtminstone om man inte kan sin nutidshistoria. I början av 1990-talet belägrades nämligen staden av serberna under 7 månaders tid. Människor dödades och byggnader förstördes, trots att Dubrovnik var demilitariserat och saknade strategisk betydelse. Så det går knappast att hitta en bättre plats för ett museum som War Photo Limited än Dubrovnik.

War Photo Limited startades 2004 av den nyazeeländske krigsfotografen Wade Goddard med hjälp av privata sponsorer. Syftet med museet är att via de bästa fotografernas bilder visa kriget som det är, när underhållningsindustrins klichéer skalats bort. Stort tålamod och professionellt handlag har lagts ned i utformningen av War Photo Limited, från själva utställningslokalerna till presentationen av utställningarna och katalogerna. Man arrangerar även seminarier och säljer begränsade upplagor av bilderna som ställs ut. Tidigare utstälningar har bland annat visat Eric Bouvets skrämmande bilder av ryssarnas krigföring i Tjetjenien, Patrick Roberts skildring av Afrikas konfliktområden och Ron Havivs hjärtskärande fotodokumentation av krigen på Balkan under 1990-talet (utställningen tillhör numera mussets permanenta samling). Just nu (fram till den 28 oktober) pågår utställningen ”On Revolution Road” med Yuri Kozyrevs bilder från de arabiska revolutionerna under våren 2011.

Nu, när krigets sår börjat läkas på Balkan, har Dubrovnik åter blivit ett populärt resemål för skandinaviska turister. War Photo Limited är värt ett besök, inte minst för dem som alltför lättvindigt slänger sig med åsikter om vissa nationers, religioners och kulturers rätt på andras bekostnad. Tyvärr är det knappast den publiken som lär besöka museet. Läs mer på War Photo Limiteds hemsida http://www.warphotoltd.com

Läs hela texten

Nu är det sommar…

Robert Mapplethorpe: Patti Smith, 1975

Sommar betyder sommarutställningar – förutom på landets gallerier, som i allmänhet tar långledigt. Undantaget som bekräftar regeln är aktörer som exempelvis Arnstedt i Östra Karup eller Mårtenson & Persson i Båstad, som råkar befinna sig ligger mitt i den region av Sommarsverige dit de välbärgade och prisokänsliga storstadsborna beger sig under semesterperioden. I grannskapet finns ju även Gunhild Stensmyrs entusiastprojekt Skärets konsthall, som i sommar visar verk av Jacob Dahlgren. I Stockholm bommas det som dock igen med besked. Gallerierna öppnar inte igen förrän en bra bit in på hösten (ett undantag är Galerie Nordenhake, som har öppet enligt överenskommelse om man vill se deras utställning med verk ur samlingarna av Olle Baertling), och privatägda prestigeinstitutioner som Magasin 3 och Bonniers Konsthall gör detsamma. Detta i en stad där sommarturismen förutspås att gå bananas. Nu hör vi ryktesvägen att stockholmsgalleriet Lars Bohman planerar att börja hålla sommaröppet när man flyttar till nya lokaler, en tröst för tigerhjärtan. Fingertoppskänsliga Fotografiska har dock fattat galoppen, och dukar upp med Robert Mapplethorpe hela sommaren.

De statliga och kommunala institutionerna kan dock inte bara vrida om nyckeln och ta ledigt. Men man jobbar inte så att man förtar sig. Moderna Museet visar Siri Derkert, en hygglig utställning men inget som entusiasmerar i någon högre grad. Även annars ganska innovativa Norrtälje Konsthall satsar på klassikerspåret och ställer ut KG Nilson. Thielska Galleriet viker sommaren år Hans Wigert och Millesgården visar Björn Wessman, två publiktillvända målare som inte stör semesterlugnet alltför mycket. Och Liljevalchs Konsthall lämnar mer eller mindre walkover genom att låta ett gäng av SVT:s antikexperter visa sina favoritprylar. Även ute på de flesta av landets museer och konsthallar är det sommarlojhet som råder. I Borås har tillträdande chefen för konstmuseet Pontus Hammarén rumsterat om i samlingarna och presenterar resultatet under rubriken ”Big Bang”. Även i Kalmar har man grävt i samlingarna, men utställningschefen på konstmuseet Martin Schibli har gått rätt okonventionellt tillväga genom att låta utställningen ”Upprätthållandet av tingens ordning” också bli en kritisk granskning av hur museisamlingar byggs upp. Ändå är det nog i Gävle man tar ut svängarna allra mest i sommar. Gävle Konstcentrum viger utställningen ”Om ljuset tar oss” åt ett antal konstnärer som på ett eller annat sätt relaterar till black metal-musik och estetik, och låter utställningen sammanfalla med festivalen ”Get Away Rock Festival”, ett Mecka för alla som gillar den riktigt tunga rockmusiken. En spännande kombination, minst sagt.

Läs hela texten

En institution går i graven

Den 1 juli begravs Alma Löv Museum vid en högtidlighet på Paleis Oranjestraat, f.d. Alma Löv Museum i värmländska Östra Ämtervik. Alma Löv Museum startades av konstnärsparet Marc och Karin Broos som ett projekt under kulturhuvudstadsåret 1998. Pengarna kom till stor del från Stiftelsen Framtidens Kultur, en organisation som går i graven samtidigt med Alma Löv Museum.

Från början var det upphovspersonernas tanke att Alma Löv Musuem skulle vara ett konstprojekt, men raskt transformerades det till en mediehyllad undergroundscen för både svensk och internationell samtidskonst.  När valet till sist stod mellan att utveckla Alma Lövs Museum till en ”riktig” institution och att följa den egna intuitionen valde Marc Broos det senare alternativet. Konstnären vann över museichefen in spe.

Men kulturpolitiken har sina ironier. Mitt i begravningsförberedelserna fick Marc Broos veta att Konstnärsnämnden beviljat honom ekonomiskt stöd för en ny verksamhet kallad CIA, Center for Interactual Art. Som en del av verksamheten kommer CIA att hålla med en begravningsplats för konstverk på en äng nära sjön Fryken. Tanken är att en begravningskommitté bestående av exempelvis konstnärer, kritiker och filosofer skall avgöra när det är dags att begrava ett visst verk. Förslagen till kommittén lär dugga tätt, så frågan är hur mycket mer tid för eget skapande Marc Broos kommer att få frigjord. Tills vidare kan man följa utvecklingen på Alma Lövs skönt ohippa hemsida http://fly.to/almalov. Där har 90-talet konserverats i ett tidlöst nu. Vila i frid, Alma Löv.

Läs hela texten

Nyminimalismen på frammarsch

Just nu pågår det ett par utställningar i Stockholm som väcker frågan om vi kan se de första tecknen på en annalkande nyminimalism. Daniel Knorrs installation på Färgfabriken (pågår fram till och med den 14 augusti, bilden till höger) består av ett subtilt men effektfullt ingrepp i lokalens redan pregnanta arkitektur. Knorr har helt sonika gjutit kopior av de pelare som håller upp taket, och placerat ut dem på ett sätt som gör att man tycker sig vandra in i en allt tätare skog. Han är också aktuell med ett förslag till ett offentligt konstverk av det mer ovanliga slaget: han har föreslagit att svenska staten skall skänka bort en kubikmeter luft, som därigenom förvandlas till ett ingenmansland med samma legala status som universum.

I en annan del av Stockholm visar Daniel Lergon målningar som är så diskreta att man nästan får anstränga sig för att hitta dem (pågår fram till och med den 19 juni, bilden nedan). Han använder vit lack på ett vävmaterial som monterats direkt på väggen, vilket gör att ”målningarna” blir synliga först när man flyttar sig en aning sidledes så att ljuset kan reflekteras i lackytan. Eller så tecknar han med metallpulver i svepande, nästan undflyende rörelser.

Minimalismen har alltid haft sin konstanta skara anhängare. I Stockholm brukade de samlas på galleriet Konstruktiv Tendens, fram tills dess att ägaren Monica Urwitz avvecklade lokalen 2009. Minimalismens fokus på rena ytor, klara färger och enkla former attraherar utan svårighet människan i tider när det visuella bruset stiger till smärtsamma nivåer. Sedan kan man välja om man vill köpa även minimalismens ideologi med dess betoning på konst för konstens egen skull.

I våra dagar tycks emellertid de minimalistiska uttrycken växa samman med konceptualismen. Det är inte de diskreta eller stilrena objekten som står i fokus, utan deras funktion och/eller relation till samhället och konstens system som står i fokus. Denna nyminimalism är öppen mot politik, psykologi, filosofi – egentligen vad du vill – samtidigt som den ärvt föregångarnas fingertoppskänsla för små men exakta konstnärliga ingrepp. Har du själv hittat några bra exempel på denna slags konst? Berätta det gärna för oss! Kanske kan vi tillsammans fläta ihop ett tema för ett kommande nummer av Konstperspektiv?

Läs hela texten

Radikalrealister?

Dagen före påskhelgen inbjöd konstnären Fredrik Landergren till ett samtal med kritikern Anna Brodow Inzaina och kollegan Anders Widoff. Landergrens utställning (som nyss avslutats) är ännu en av de allt talrikare som exponerar ett minutiöst detaljerat måleri med vardagsmotiv som utgångspunkt. Denna slags måleri har alltid lutat sig tungt mot fotografiets trygga skuldra, men i Landergrens fall är resultatet mer mångtydigt än vad det brukar vara. Vi kan tydligt urskilja den fotografiska förlagan, men här handlar det om att lyfta fram ofullkomligheter – ibland rena defekter – som snarare hör till det analoga fotografiets praktik än dagens digitala värld där skönhetsfläckarna enkelt elimineras i i Photoshop.

Landergrens framhävande av repor, oskärpa och ljusläckage i samverkan med motivens berättelser om frusna ögonblick som ändå aldrig kan återskapas förmedlar en nostalgisk känsla för ett i ordets positiva bemärkelse färglöst, medelklassborgerligt liv som sällan syns i konstens finrum. Det finns tveklöst något sympatiskt och en smula vemodigt i detta. Synd att diskussionen på Konstnärshuset kom att handla alltför lite om detta ganska unika faktum och alltför mycket om positioner och maktstrukturer i konstvärlden. Kanske berodde det till stor det på den något överambitiöse och aningslöse konstnären själv. Fredrik Landergrens konstnärskap är genuint och ärlig, om det råder inget tvivel. Men när man bjuder in tidskriften Axess redaktör Johan Lundberg att skriva katalogförordet, då borde man veta vad man får levererat: samma brygd som vanligt bestående av släpphänt kritik mot förment ”trendkänsliga” motståndare och klyschiga hyllningar av en konst som eftersträvar ”transcendental förståelse av livet i stort”. Plus givetvis hommager till gamla mästare som Zorn, Liljefors och Carl Larsson.

Kombinationen är svårbegriplig. Varför vill Landergren förminska sitt stabila konstnärliga uttryck genom gifta ihop den med Lundbergs vid det här laget allt tröttare polemik? Varför skall allt handla om att ständigt söka efter fiender och definiera sin position som motstånd mot något annat? Nog borde vi väl efter alla dessa år kunna diskutera figurativt måleri utan att ta till sådana brösttoner? Tittar man sig omkring i gallerilandskapet inser man dessutom snart att Landergren alls inte är så ensam som man kan luras§att tro. Tvärtom, hans speciella form av realism är på väg att bli högsta mode. Titta bara på auktionshusens försäljningslistor! Bilden är med andra ord mer komplex än vad debatten ger sken av. Vi tänker återkomma till detta i höstnumret av Konstperspektiv, som har temat ”Radikalrealisterna”. Det kommer ut den 9 september!

Läs hela texten

Arde-Shir Seradj: ”Rum med andra dörrar”

Göteborgs Hospital, sedermera S:t Jörgens sjukhus, byggdes 1872 och var på sin tid en av Sveriges största mentalvårdsenheter med upp till 1 200 patienter och 800 anställda med sina anhöriga. Hospitalet var förlagt till en avlägsen del av Hisingen, för att inte omvärlden skulle störas av ”dårarna”. Göteborgs Hospital fungerade som en helt sluten värld. Man var i praktiken självförsörjande, och systemet innanför murarna speglade det svenska samhället kring sekelskiftet med förhållandevis behagliga miljöer för de bättre beställda och sovsalar av kaserntyp för de fattiga. Patienter och anställda delade samma vardag, och på gamla bilder kan man se grupporträtt där patienter poserar tillsammans med sina vårdare, iförda vårdarnas avlagda uniformer. Men klassamhället fungerade lika effektivt innanför Hospitalets grindar som utanför. Högst upp i hierarkin fanns överläkaren, som styrde verksamheten likt ett medeltida kungadöme.

Om denna säregna och slutna värld har Arde-Shir Seradj gjort en dokumentärfilm, baserad på flera års källforskning i olika arkiv. Resultatet har blivit en drygt 20 minuter lång resa in i en värld på tröskeln mellan en gammal vårdideologi, som enbart strävade efter att stuva undan de sjuka, och ett nytt synsätt där de faktiskt skulle behandlas. Men mest tydlig av allt är emellertid den påverkan som emanerade från ideologin bakom det moderna Sveriges arkitekter, nämligen att var sak har sin plats i samhällssystemet. ”Dårarna” må vara människor med människors krav på human behandling, men det skall ske på behörigt avstånd från den övriga samhällsapparaten så att inte den sociala ingenjörskonsten störs i sitt arbete. Arde-Shir Seradjs film visar en människosyn som, för att parafrasera historikern Peter Gay, gör outsidern till insider. Och som sådan har filmen också en hel del att berätta om dagens gettoisering och gated communities.

Det skulle ha varit lätt att göra filmen till en uppvisning i indignation över samhällets orättvisor, men den fällan går inte Arde-Shir Seradj i. Berättelsen är sakligt hållen, nästan helt och hållet faktabaserad. I stället är det bilderna som talar sitt tydliga språk. Människornas blickar och ansikten som passerar revy antyder ett lidande i det tysta. Till stämningen bidrar Kambize Råshan Ravans vemodiga och suggestiva musik. ”Rum med andra dörrar” är Arde-Shir Seradjs examensfilm från HDK i Göteborg. Filmen visades nyligen vid Göteborgs filmfestival.

ANDERS OLOFSSON

Läs hela texten

Henrik Rylander: ”Public Loudspeakers”

Den 15 augusti 1945 hörde det japanska folket för första gången kejsarens röst, överförd via radio och tusentals offentliga högtalare. För många var det en chock: kejsaren var en halvgud som inte talade till någon, och absolut inte till ordinära medborgare. Denna upplevelse har Henrik Rylander tagit fasta på i boken ”Public Loudspeakers – Information & Disinformation”. Rylander är konstnär och musiker, och boken består av fotografier han tagit av offentligt monterade högtalare i Stockholm, Göteborg och Malmö. Bilderna har kryddats med mer eller mindre osannlika citat som belyser den historiska användningen av offentliga högtalare. Visset du exempelvis att Stalin i början av andra världskriget förbjöd folk att inneha radioapparater, och att all nyhetsförmedling och information skulle överföras via offentliga högtalare? Eller att myndigheterna i Sydney påstås ha kläckt den ljusa idén att spela musik av Barry Manilow över offentliga högtalare för att skrämma bort oönskade ungdomsgäng från vissa områden?

I vår tid har de offentliga högtalarnas roll gradvis tagits över av Internet och mobiltelefoner, men fortfarande är de en symbol för den dolda makten, som via övervakningskameror och alltmer sofistikerade metoder för avlyssning övervakar oss. Men på Rylanders sakliga och minimalistiska bilder antar högtalarna karaktären av ett slags levande väsen, som från sina positioner blickar ned på intet ont anande människor. Det är ett samhälle där den kollektiva upplevelsen inte alls är positiv som han skildrar, ett folkhem som ersatt gemenskap med anonyma strukturer.

Med boken följer även en CD innehållande s.k. drone-musik, entoniga slingor som varieras närmast i det oändliga. Musiken har skapats genom att bokens bildmaterial behandlats i diverse dataprogram och transformerats till ljudfiler. Henrik Rylander är en underfundig konstnär, som gärna tar publiken ett steg bakom konstens kulisser och använder ljudkonsten för att väcka frågor om samhället vi lever i. ”Public Loudspeakers – Information & Disinformation” är inget undtantag.

ANDERS OLOFSSON

Läs hela texten

Steve Edwards: Fotografi – en introduktion (Raster, 2007)

Den fotografiska bilden är så vanlig i vår kultur, inte minst som konstnärligt uttryck, att det är svårt att begripa varför det inte finns en uppsjö av handböcker inom området. Kanske har det att göra med denna fotografiets självklarhet, kanske med att fotografiets historia och roll i dagens samhälle inte är så entydig som man först skulle kunna tro.

Raster förlag fortsätter sin serie introduktionsböcker med konstvetaren Steve Edwards vägledning till fotografiet (man har tidigare givit ut böcker om konstvetenskap, design och konstteori). Edwards bok skiljer sig från det gängse handboksupplägget. Han berättar ingen linjär historia, utan närmar sig fotografiet med tematiska glasögon, något som gör boken något mer komplicerad att sätta sig in i men samtidigt desto mer flexibel och infallsrik.

Boken tar upp både konstfotografi och dokumentärfotografi, samtidigt som vi får djupa insikter i hur fototeknikens utveckling påverkat bildskapandet och – inte minst – reproduktionen av bilder. För, som Edwards skriver, det är inte den digitala manipulationen av bilder som är datorns stora bidrag till fotografiets utveckling utan sättet på vilket digitala bilder kan spridas.

Han passar också på att ta livet av den del myter om den påstådda konflikten mellan fotografi och måleri. Redan från allra första början var det nämligen målarna som visade det största intresset för den fotografiska tekniken, eftersom det besparade dem en massa tid med skisser och förlagor. Och fotograferna replikerade med att skapa bilder som anslöt sig till dåtidens uppfattning om hur bilder skulle komponeras.

Fotografi är idag, som tidigare sagts, en självklarhet. Samtidigt har fotografiet mist något av den subversiva kraft det en gång hade, möjligheten att formulera en alternativ verklighetsbild och väcka människor till insikt. Edwards konstaterar bistert att där tidigare det djärva dokumentärfotot angav tonen har idag reklambilden tagit över scenen. Men allt är inte mörkt. Edwards menar att vi nått slutet av en era, och står inför något nytt, något som vi ännu inte kan ana konturerna av. Det låter åtminstone hoppfullt.

ANDERS OLOFSSON

Läs hela texten

Street Art Stockholm

Benke Carlsson ”Street Art Stockholm” (Bokförlaget Max Ström, 2007)

Street Art eller gatukonst – ibland slarvigt sammanfattad under den missvisande rubriken ”graffiti” – väcker fortfarande känslor, trots att allt numera är tillåtet om det kallas konst. Nu bör man hålla isär begreppen, för gatukonst är inte detsamma som graffiti, även om bägge sprungit ur samma urbana miljöer. Gatukonst har tagit graffitins strategier ett stycke längre, och laddat dem med ett innehåll som ofta har ett politiskt eller samhällskommenterande innehåll

Street Art är ett globalt fenomen, men det har sina lokala dialekter. Om man får tro Benke Carlsson (som under flera års tid ägnat sig åt att dokumentera gatukonst) är Stockholm en av de mest expansiva och intressanta Street Art-scenerna just nu. Och säkert är det många som rör sig i stadsrummet som tagit del av gatukonstnärernas verk, från Klisterpeters rådjur till Akays ”Förlåt”-målningar. Även rondellhundarna finner sin plats i gatukonstens brokiga värld.

Gatukonstnärernas gemensamma nämnare är viljan att ta tillbaka makten över det offentliga rummet, som gradvis och ibland omärkligt fråntagit medborgarna av privata intressen och reklam. Många gatukonstnärer arbetar därför med ett visuellt språk som närmar sig reklamen, men för det mesta försöker de hitta uttryck som just på den aktuella platsen i stadsrummet gör mest effekt. Det kan handla om att ge ett kopplingsskåp en skär näsa eller att förse härgårman-skyltar med fågelholkar.

Att agera subversivt med hjälp av konst i den moderna storstaden är inte lätt, och all gatukonst når inte de högsta kreativa höjderna. Men där konstnärerna hittat rätt anslag och lyckats etablera en omedelbar kontakt med omgivningen och de förbipasserande, där händer det saker. Akays och Klisterpeters installation ”Traffic Island”, den lilla röda stugan vid Eugeniatunnel, blev snabbt en turistattraktion och är idag förmodligen ett av Stockholms mest sedda konstverk.

ANDERS OLOFSSON

Läs hela texten