About Mathias Jansson

Author Archive | Mathias Jansson

Konstperspektiv 3/10

Tema: Serier och konst

I höstens nummer av Konstperspektiv tittar vi närmare på relationen mellan konst och tecknade serier. Seriemediet har som få andra levt och utvecklats i symbios med det moderna samhället. Så det är ingen slump att konstnärerna från allra första stund intresserat sig för serietecknandet. Dagens seriekonst tar sig flera olika uttryck, och det är lika vanligt att arbeta inom mediets rutsystem som att låta serieestetiken flöda ut i rummet i form av väggmålningar eller installationer.

”Vad är seriekonst?” – Utomlands drar seriemuseer och seriemässor en stor publik. I Sverige hittar man serierna bredvid godiset i livsmedelsaffären. Möt en konstart som fortfarande kämpar mot fördomarna.

”En kapten går i land” – Joakim Lindengren är en kultfigur i Seriesverige. Men nu tackar hans figur Kapten Stofil för sig.

“Eskapism och samhällsengagemang” – Amerikanska serier om män och kvinnor i tajts som vill rädda världen har ändrat karaktär. Nu, 2010, har serierna större bredd.

”Befrielsen kommer genom Neo Pop” – 1992 salufördes en ny term av den inflytelserike japanske konstkritikern Noi Sawaragi. ”Neo Pop” såg dagens ljus i den uppgående solens rike.

”Magisk diskbänksrealism” – Små vita fina blomblad svävar i försommarluften utanför fönstret, ett litet nytt barn sover och drömmer sött i sin vagn i trappen. Välkommen till Helena Roos värld.

Vi tittar också närmare på filmvärldens version av konstnären, som inte alltid behöver vara en romantiserande bohemsaga. Genom historien har det skapats ett antal närskådande och banbrytande porträtt.

Förutom detta: bokrecensioner, konstkalendarium och mycket annat! Har du frågor, kontakta gärna Anders Olofsson, Konstperspektivs redaktör, på e-postadress anders.olofsson@konstperspektiv.nu eller telefon 0733-755 985.

Läs mer: www.konstperspektiv.nu

Läs hela texten

the url is the artwork

När det gäller nätbaserad konst så kan man inte undvika att konstverket måste ha en adress, en URL, som berättar var konstverket finns lagrat på nätet. Detta självklara, men ofrånkomliga faktum har konstnären Anders Weberg, funderat kring i sitt verk www.theurlistheartwork.com/. Om man skriver in adressen i sin webbläsare kommer man till en sida med texten:

 

the url is the artwork
by
Anders Weberg
October 2009

 

Själva adressen, URL:en är i det här fallet konstverket. I princip kan man inte göra ett nätkonstverk mer minimalistiskt och sublimt, eftersom konstverket måste ha en adress för att besökarna ska kunna nå det, men mer behövs inte, utan adressen i själv kan vara konstverket.

 

Konstnärsduon Jodi, som alltid brukar vara tidigt ute med att utforska nya medier, har förstås redan utnyttjat den här tekniken för att skapa ett nätbaserat konstverk. Om man surfar in på adressen http://you-talking-to-me.com/  finner man följande monolog som ständigt upprepar sig i webbläsarens adressfält: 

 

http://you-talking-to-me.com/

http://well-i-am-the-only-one-here.com/

http://who-the-fuck-do-you-think-you-are-talking-to.com/

http://you-talking-to-me-you-talking-to-me-you-talking-to-me.com/

http://then-who-the-hell-else-are-you-talking-to.com/

 

Citatet är hämtat från filmen Taxi Driver (1976) där Travis Bickle (Robert de Niro) står framför spegeln och pratar för sig själv. Jodi låter dialogen upprepas i det oändliga bara genom att skicka besökaren runt i en slinga med olika webbadresser.

 

/Mathias Jansson

Läs hela texten

Guernica från målning till Youtube

Guernica är en liten by i Baskien som bombades av nazistiskt bombflyg under andra världskriget, som så många andra platser i Spanien och Europa. En bombraid som förmodligen skulle ha försvunnit och bleknat bort bland krigets alla andra ohyggliga fasor och hemskheter om inte Pablo Picasso hade gjort sin berömda målning över händelsen. Målningen ”Guernica” är Picassos största och mäter drygt tre gånger sju meter, och skildrar det kaos och den skräck som människorna som befann sig instängda i de bombade och brinnande ruinerna upplevde.

Picassos ”Guernica” är en av konsthistoriens mest kända konstverk . Anledningen är inte bara att det är ett bra konstverk som visar hur krigets fasor drabbar den enskilda människan, utan också därför att det har kopierats, omtolkats och parafraserats så att det till slut blivit en naturlig del av vår bildvärld. Den spanska dramatikern Fernando Arrabal gjorde 1961 en pjäs baserade på målningen. Picassos två-dimensionella statiska bild, får plötsligt liv och rörelse och en historia spelas upp runt bilden. Bildvärlden flyttas över till scenvärlden. Det ligger i kulturens väsen att bra konst hela tiden överförs mellan olika medier, den omtolkas och återvinns av nya generationer med nya kontexter.

På Youtube kan man t ex hitta ett videoklipp med en animerad tolkning av ”Guernica” gjord av Marcelo Ortiz en student vid Vancuver Film School. I Ortiz animation vaknar en av gestalterna från Picassos målning upp i en annan känd tavla, nämligen van Goghs sovrum. Han gör sedan en existentialistisk och surrealistisk resa genom konsthistorien. Det är en film som handlar om den individuella människans sökande efter mening med livet som bär drag av Kafka och Beckett. Huvudpersonen hamnar slutligen i Escher målning ”Ascending and Descending” där han vandrar trappa upp och trappa ner utan att komma någonstans, och som ett sista desperat försök att undkomma detta meningslösa öde kastar han sig ut från trapporna och faller slutligen ner i Picassos målning Guernica. Ortiz film handlar inte om krigets hemskhet och meningslöshet, utan om en enskild persons upplevelser, men genom referensens till Picassos ”Guernica” får filmen ytterligare dimensioner och fördjupning.

/Mathias Jansson

Läs hela texten

”Eva and Franko Mattes”, (Charta Books, 2009)

Luther Blissett, Darko Maver eller Eva och Franko Mattes? Ja, det är inte lätt att veta vilka som döljer sig bakom konstnärsgruppen 0100101110101101.org. I den första monografin utgiven av Charta Books kallas de i alla fall för Eva och Franko Mattes och båda sägs vara födda 1976 i industristaden Brescia i norra Italien. Utan någon som helst konstnärlig utbildning har de under de sista tio åren lyckats skapa sig ett världsnamn inom samtidskonsten. Men frågan som dyker upp är förstås om det verkligen stämmer? Kanske är det hela bara ännu ett sätt att bygga på den mytbildning som finns runt konstnärsgruppen vars kännetecken är att iscensätta spektakulära och djärva konstprojekt, där man gärna lurar och manipulerar medierna.

I början av sin karriär använde gruppen sig av multi-pseudonymen Luther Blissett, ett namn som använts av väldigt många personer under 90-talet och därför figurerar i olika sammanhang. Sedan skapade man den fiktiva serbiska konstnären Darko Maver som gjorde konst bestående av grymma scener med mördade människor i övergivna byggnader. Under åren har alias och pseudonymer växlat. Eva och Franko Mattes är det senaste namnet och kanske även deras riktiga namn, vem vet?

Listan över gruppens ”konstbrott” kan nu göras lång. Från att hitta på en fiktiv serbisk konstnär, till att skapa en kopia av Vatikanstatens hemsida, där man ändrade på innehållet på olika sätt och gav vilsna besökare välsignelser via e-mail, till att sprida ett virus på Venedig Biennalen 2003. Man försökte även döpa om Karlsplatz i Wien till Nike Platz och satte upp ett informationscenter där besökarna kunde se hur en jättestor Nike-logga skulle pryda det nya torget.

Några år senare lanserade man den fiktiva Hollywoodfilmen ”United we stand”, en actionfilm där Europa räddar världen från en uppseglande konflikt mellan Kina och USA. Genom en intensiv affischkampanj i Europas städer marknadsfördes den nya filmen, som inte fanns. Eva och Franko Mattes har också en hel del konststölder på sitt samvete. De påstår nämligen att de under flera års tid stulit delar av konstverk från olika museum, genom att rycka loss detaljer och mindre delar som en kapsyl från ett verk av Edward Kienholz till en bit skosnöre från ett verk av Claes Oldenburg.

Det är en otroligt anarkistisk och rolig skildring som ges av Eva och Franco Mattes bedrifter. Det här är konstnärer som hela tiden pressar gränserna och utforskar konsten i gaturummet likväl som i den virtuella världen. De verkar fullkomligt orädda och ger sig ständigt i kast med nya galna utmaningar och som riktigt bra konst får man en känsla av det är rena vilda western när de är i farten.

/Mathias Jansson

Läs hela texten

“Ubermorgen.com Media Hacking vs. Conceptual art” Alessandro Ludovico (ed), (Cristoph Merian Verlag, 2009).

 Hans Bernhard och Lizvlx utgör tillsammans Übermogen.com, en österrikisk konstnärsduo som gärna går i klinch med de stora digitala aktörerna och som gärna utmanar och tänjer på den digitala samhället spelregler. Det kan handla om det amerikanska valsystemet, sök- och e-handelsjättar som Google, Amazon och Ebay. Übermogen.com konstnärliga strategi kan beskrivas som en blandning mellan media hacking, där man manipulerar och styr medierna, och politiska aktioner. Übermogen.com är idag en av de hetaste aktörerna på New Media Art scenen och lyckas alltid skapa stora rubriker där man drar fram. I våras kom Domenico Quaranta bok om gruppen, men Alessandro Ludovicos publikation ”Ubermorgen.com Media Hacking vs. Conceptual art”, är ännu mer heltäckande och fylligare, och förmodligen lättare att få tag i för den som är intresserad. 
 

Under det amerikanska presidentvalet 2000 registrerade studenten James Baumgartner hemsidan www.voteauction.com. På hemsidan kunde amerikanska medborgare anonymt sälja sina röster till högstbjudande, en handling som är olaglig i USA, eftersom rösten är personlig. Übermorgen.com köpte hemsidan av Baumgartner och startade därefter ett medialt spel som resulterade i både hot om stämningar och en hel del mediebevakning. För Übermorgen.com handlade Vote Auction om att kombinera marknadsekonomi med demokrati. Man menade att eftersom presidenten i USA inte bara har makt över USA, utan också kan påverka stora delar av världen, så borde det vara självklart att alla ska ha rätt att kunna välja vem som ska vara president i USA. För det andra handlade Vote Auction om det man kallar media hacking, man hackar medierna och försöker påverka och manipulera dem i den riktning man själv vill , något som Übermorgen.com är mästare på. 

I trilogin EKMRZ är det istället de tre stora aktörer på Internet som hamnar i skottelden. Hos sökjätten Google, utnyttjar man Googles egen annonstjänst Adsense. Pengarna som Übermogen.com tjänar på annonserna används sedan för att köpa aktier i Google, på så sätt kan man med tiden, dvs om ett par miljoner år, ta över makten i Google. Bokhandeln Amazon som har en teknik som gör det möjligt att bläddra i böckerna utsattes för ett annat angreppssätt. Übermorgen.com skapade ett program som begärde ut alla sidorna i böckerna så att man sedan kunde skapa kompletta digitala kopior som man sedan publicerades på nätet. Är det stöld om man tar digitala kopior som faktiskt ligger ute gratis på nätet och sammanställer dem till en bok? I det sista verket i trilogin använde man sig av Ebay för att skapa musik. Besökarna kan på en hemsida ange ett konto på Ebay. Av informationen på kontot skapas sedan en musiklåt som man kan ladda ner och lyssna på. I alla tre fallen utnyttjade man befintlig information som finns lagrad i en stor databas för att skapa konstnärligt uttryck. De tre internetjättarna har i princip monopol på sina områden, men har egentligen inga varor utan tillhandahåller bara tekniken som kopplar ihop köpare och säljare. Boken på Amazon, varorna i annonsen i Googles annonstjänst, eller det som bjuds ut på Ebay finns inte hos företagen i fråga utan existera bara som metainformation. Frågan som Übermorgen.com ställer sig i den digitala åldern är hur kan man äga metainformation? 

Den digitala ekonomin skapar inte bara nya förutsättningar för handeln utan även en hel del nya frågor, om vad som egentligen är original och kopia. I projektet [F]original, en sammansättning av engelskans ”to forge” och ”original”, ville man undersöka officiella dokument som skapas av maskiner och som egentligen inte finns. Ta ett kontoutdrag från din nätbank. Dokumentet finns inte utan sammanställs genom att information hämtas från en databas. Det är ingen människa som skapat dokumentet, utan en maskin. I olika projekt har Übermogen.com undersökt gränsen mellan original och kopia/förfalskning och låtit besökarna med hjälp av datorprogram skapa egna kontoutdrag och andra officiella dokument. Precis som i trilogin EKMRZ blir det en fråga om metadata. Hur kan man äga eller ens säga att något äkta som bara finns som nollor och ettor i en databas och som plockas samman av ett datorprogram?

/Mathias Jansson

Läs hela texten

Peter Beste och True Norwegian Black Metal

 

 

Oslo Kunstforening visar under hösten (22/8-12/9) den första retrospektiva utställningen i Norge med Peter Bestes fotografier. Beste är en amerikanska fotograf som under sju år ägnade sig åt att dokumenterade det norska musikexportundret, norsk Black Metal. Att Bestes fotobok ”True Norwegian Black Metal” utkommer i sin tredje upplaga i samband med utställningen är väl ett tecken på att intresset för norsk Black Metal är stort.

Inom hårdrocken är Black Metal en genre där företrädesvis unga män, klär sig i svart, målar ansiktet i vitt med anstrykningar av rött blod i mungipan, och uppträder med attribut som uppochnedvända kors, pentagram och gethuvuden. Musiken är mörk, dyster och handlar, kanske inte så oväntat om Satan och ondskan i världen. Som så många andra sub- och ungdomskulturer, är det en musikstil som vill göra revolt mot auktoriteter, konventioner och samhälliga normer. Den är till synes destruktiv och skräckinjagande för att skrämma slag och chockera samhället och de vuxna. I fallet med norsk Black Metal så spårade det hela ut i mitten av 90-talet då en våg av kyrkobränder och mord mellan bandmedlemmar drabbade Norge. Norska Black Metal blev därmed ökänd långt utanför Norges gränser.

 

I början av 2001 fick Peter Beste upp ögon för norsk Black Metal och bestämde sig för att resa till Norge för att dokumentera musikstilen. Det blev ett antal resor och med tiden byggdes ett förtroende upp med banden, vilket ledde till att han fick möjlighet att komma en ganska sluten krets människor inpå livet. Under ytan verkade de inte vara lika skräckinjagande och farliga som de såg ut. I fotografierna blandar Beste närbilder av skräckinjagande svartklädda män, med fotografier som speglar det storslagna norska landskapet. Det verkar finnas en inneboende kontrast i den norska folksjälen. Norge som är en av världens rikaste länder med sina oljemiljarder, här finns idyllen med lusekoftor och storslagen romantisk natur, men bakom allt detta vilar en mörkare och mer aggressiv sida.  Peter Bestes fotografier är nästan som Munch ”Skriket”. Black Metal blir som ett avgrundsvrål ur den norska folksjälen både visuellt och musikaliskt. Man kan nu tycka vad man vill om Black Metal, men Bestes fotografier är ett samtida tidsdokument som man inte kan blunda för, både fascinerande och skrämmande på samma gång.

 

Länkar:

http://www.oslokunstforening.no/

http://www.peterbeste.com/ 

 

/Mathias Jansson

 

 

 

 

 

Läs hela texten

I en sandbox av former

När man stiger in i utställningslokalen på Form/Design Center i Malmö ser man en långsträckt svart låda fylld med sand. Ur sanden reser sig en mångfald av former och uttryck. Det är den ofta anlitade utställningsarkitekten och scenografen Anna Skagerfors, just nu aktuell som scenograf till Nationalmuseums stora utställning om Prerafaeliterna, som byggt utställningen.

Det kan inte ha varit ett lätt uppdrag att försöka hitta ett koncept där 27 konstnärer och konsthantverkare som ingår i utställningen Tingens talan i teoriernas tid kan samsas och komma till tals på lika villkor. Att bygga ett rum i utställningsrummet, att skapa en »sandlåda« som det vid första anblicken ser ut som, är därför en intressant lösning. För på engelska är »sandbox« ett begrepp som också används inom datasäkerheten. En »sandbox« är helt enkelt en miljö där man kan prova ny programvara utan att riskera att resten av datorn skadas eller kraschar. Nu tror jag inte Anna Skagerfors hade datasäkerhet i baktanken när hon skapade utställningen, men »sandbox« blir för mig en metafor som på många sätt beskriver utställningen på Form/Design Center i Malmö. Här har man skapat ett extra rum i utställningsrummet där man kan prova sig fram i gränslandet mellan konst och konsthantverk. Ett rum där man för en stund kan lämna begreppen och teorierna åt sidan och låta konstformerna i första hand kommunicera med åskådarna. För kan man idag se på ett objekt om det rör sig om ett konstverk eller ett konsthantverk om man ställer dem bredvid varandra och inte berättar vad som är vad?

I mitten av utställningen reser sig Mats Caldeborgs Norra stjärnhimlen. Det är ett verk som består av stommen till ett vitt hus med en tydlig inåtgående rörelse skapad av vita balkar som är avsågade och klädda med föremål hämtade ur livets skeende, en gåstol, en vante, en käpp. Runt Norra stjärnhimlen ringlar sig sedan utställningens övriga historier. Jan Borchies samhällskritiska verk Aktivitetsstol för apatiska flyktingbarn med sitt mekaniska gnisslande blir ett skarpt debattinlägg om dagens flyktingpolitik. Lina Nordenströms bokverk Rumsliggare, som med fantasifull dragningskraft drar besökaren in i bokens rumsligheter genom en utskuren trappa som snirklar sig ner i texten. Tore Svenssons stora, kompakt svarta järnskål stiger fram som en solitär i utställningen med sin rena klassiska form. Som en pendang hittar man längre bort Haidar Mahdis överlastade, svulstiga och färgsprakande kakfat, bågnande under sin egen form.

Alla föremål i utställningen ryms nu inte i »sandboxen«, utan mitt på golvet hittar man till exempel en sliten orientalisk matta med en gammal tjock-tv, draperade med fin vit spets, där en grynig tv-bild visar konstnären Helene Hortlund virkande I väntan på prinsen, inkapslad som Törnrosa i sin längtans sagoslott. Utställningen visas för närvarande på Edsviks konsthall till och med den 31 maj innan den fortsätter sin resa till Steneby och Sundsvall (se annonsen nedan).

Läs hela texten

”The Place of no Roads” av Ville Lenkkeri, (Hatje Cantz)

I de övergivna ryska kolgruvestäderna i Svalbard såg fotografen Ville Lenkkeri fröet till ett utopiskt samhälle. De ryska kolgruvearbetarna kontrakterades för två år och hade ofta sina familjer med sig under vistelsen. Städerna blev med tiden riktiga samhällen med skolor, kulturhus, hotell och mycket annat. I denna extrema miljö, avskuren från civilisationen, blev innevånarna tvungna att lita på varandra och samarbeta, man levde i ett samhälle som genomsyrades av respekt och samförstånd. Pengar saknades och istället växte en kultur grundad på byteshandel upp.

Jag har lite svårt att svälja Lenkkeri utopiska vision om hur det var att leva i dessa gruvsamhällen. För det flesta handlade det nog bara om att överleva, samla ihop pengar (lönen utbetalades efter de två åren då tjänstgöringen var över) och sedan resa hem till Ryssland och fortsätta sitt vanliga liv. Att man skulle befinna sig i en utopisk samhällsmodell tror jag få kände av.

Lenkkeris fotografier känns inte heller speciellt utopiska utan de präglas istället av en nästan surrealistisk stämning. Kanske är det att för att interiörerna är så brokiga som av rummet på Hotell Pyramid. Fotot visar en brunbrokig plastmatta, mot en grönblomstad tapet, ett blåvitt blommigt överkast och gardiner och duk i något ljusare blommig variant. Kontrasten mot exteriören är slående. De kala, snötäckta bergen i bakgrunden och markens begränsade nedtonade färgskala med brun, gult och grön. Det är som om innevånarna har velat kompensera naturens sparsmakade uttryck genom att fylla rummen med ett myller av mönster och färger.

När man ser Lenkkeris fotografier känns det verkligen som att befinner sig i väglöst land. I en miljö som verkar har varit helt avskärmad och frusit fast i tiden någon gång på 70-talet. Fotografierna avspeglar en ödslighet och övergivenhet. Det är nästan en spöklik stämning om vilar över dessa platser som nästan glömts bort och nu återupptäckts, men det känns mer som nostalgi än utopi.

/Mathias Jansson

Läs hela texten

”Art and Electronic Media av Edward A. Shanken, (Phaidon, 2009)

I den senaste volymen i bokförlaget Phaidons serie Themes and Movements har man gett sig i kast med ”Art and Electronic Media”. Mediaforskaren Edward A. Shanken skriver i den inledande essän att traditionellt sett är konst statisk och avbildar ett ögonblick av verkligheten som en tavla eller en skulptur. I och med den industriella och senare elektriska revolutionen blev konsten rörlig och började istället gestalta ett skeende över tid. Konstnärer använde sig av film, ljus, datorer och andra elektriska apparater för att skildra en verklighet som är i konstant förändring.

Precis som i övriga volymer i Themes and Movements följer även den här boken en given mall, med inledande essä, en stor katalogdel med representativa konstverk och slutligen ett avsnitt med utdrag från viktiga teoretiska texter och manifest. Shankens inledande essä ger en detaljerad kronologi över den elektroniska konstens utveckling under 1900-talet, lite för detaljerad skulle jag säga, som det lätt kan bli när man vill få med allt på ett begränsat utrymme. Tanken är att serien ska fungera som ett uppslagsverk och ge en översikt över en speciell konströrelse, och här kan jag tycka att volymen ”Art and Electronic Media” inte riktigt lyckas. I övriga volymer har man ofta haft ett smalare ämne som Arte Povera, Dada eller Minimalism, visserligen finns det volymer med bredare ämnen som ”Art and Photography” och ”Art and Feminism”, men de känns hanterbara i jämförelse med ”Art and Electronic Media” som egentligen handlar om all konst som använder elektronik och det är en hel del. I boken samsas Naum Gabos kinetiska konstruktioner från 1920-talet med Jeffrey Shaws VR-konst från 2000-talet vilket är en styrka men också en brist. ”Art and Electronic Media” är ett så stort område att konceptet hade vunnit på att delas upp i två volymer en som handlade om äldre elektronisk konst och en som handlade om nya medier. Precis som de övriga böckerna i serien är det här en genomarbetad bok med väldigt mycket material och mycket intressanta konstverk.

/Mathias Jansson

Läs hela texten

Lägg till konst i din webbläsare

Förutsättningen för att du ska kunna läsa den här artikeln är att du använder dig av en webbläsare. Använder du dig dessutom av Firefox har du möjlighet skapa en mer konstnärlig upplevelse av Internet genom att installera små program (plugin eller addons) gjorda av konstnärer. Här är några exempel:

 

Add Art

Är du trött på all kommersiell reklam som dyker upp på hemsidorna då är Add Art helt rätt för dig. Du slipper inte bara reklamen, utan den ersätts dessutom med konst som har valts ut speciellt för detta ändamål. Bakom Add Art står bland annat konstnären Ethan Ham och Steve Lambert, som var fjortonde dag släpper nya utvalda konstbilder till Add Art. Add Art fungerar bäst på amerikanska sidor, som t ex Amazon.com och andra större platser, eftersom en förutsättning är att hemsidan använder sig av en reklamfunktion som programmet kan känna igen.

 

Här kan du ladda ner Add Art: http://add-art.org/

 

Tumbarumba
Det finns väldigt mycket text på nätet och alla är inte lika välskrivna som den här ;) men om du installerar Tumbarumba så blir läsningen snart ett äventyr. Plötsligt kan det i texten dyka upp nya meningar och sammanhang. Tumbaruma är nämligen ett conceptuellt konstverk av Ethan Ham som gömmer tolv berättelser av författare som Mary Anne Mohanraj, Stephen Gaskell och Jeff Spock i webbtexten. Konstverket kan beskrivas som en kurragömmalek för kreativa språkfanatiker.

 

Här kan du ladda ner Tumbarumba: http://transition.turbulence.org/Works/tumbarumba/

 

China Channel
Vi tar för givet att vi kan hitta allt på Internet och säga vad vi vill eftersom Internet är fritt, men så är inte fallet i alla länder. Kina och andra diktaturstater censurerar innehållet på nätet och blockerar hemsidor som anses farliga. Under ett besök i Kina fick konstnären Aram Bartholl idén att skapa en plugin till Firefox som han kallar China Channel. Efter att du har installerat och aktiverat China Channel surfar du som om du befann dig i Kina. Sidor som är förbjudna i Kina kommer du inte längre åt fast du sitter i Sverige. Ett effektivt sätt att uppleva hur det är att leva i ett land med begränsad yttrandefrihet.

 

Här kan du ladda ner China Channel: http://www.chinachannel.hk/

 

Razorganizator/disorganizer
Läsbarhet och användbarhet brukar vara ett återkommande mantra när man talar om webb, men med Jaka Železnikar plugin Razorganizator/disorganizer så förvandlas hemsidorna till ett konstverk där sidorna raseras och bryts ner. Železnikar konstverk påminner på så sätt om Jodis nätkonst som också bryter ner kända gränssnitt på olika sätt. Det var i samband med den 27:e biennalen för grafisk konst i Ljubljana 2007 som Železnikar skapade sin plugin, vilket tyvärr innebär att den inte fungerar på nyare version av Firefox som 3.0 eller högre.

 

Här kan du ladda ner Razorganizator/disorganizer:  http://www.jaka.org/2007/razorganizator/

Real Costs

Den miljömedvetna surfaren kan installera konstnären Michael Manibergs plugin “Real Costs” som räknar ut den verkliga kostnaden för resan genom att ta med koldioxidutsläppen i priset. Förutom det verkliga priset får du även tips på alternativa färdsätt för att minska koldioxidutsläppet. “Real Costs” är ett bra exempel på ett praktiskt och miljömedvetet konstverk, som man tycker borde vara obligatoriskt och fungera på alla resesajter, men än så länge fungerar det bara på några få amerikanska sajter.

Läs mer på: http://therealcosts.com/

Pirates of Amazon
Debatten om den illegala nedladdningen är högaktuell nu när IPRED-lagen har trätt i kraft.  I december förra året lanserades en plugin till Firefox med namnet ”Pirates of Amazon” som satte fokus på denna frågeställning. Efter installation kunde du surfa på Amazons hemsida och då få upp en text där det stod ”Download 4 free”. Texten betydde att boken, skivan, spelet eller filmen som fanns till försäljning på Amazon, även fanns tillgänglig som en illegal gratis kopia på ett fildelningsnätverk. Så istället för att köpa den från Amazon kunde man gratis ladda ner den från nätet. Det visade sig sedan att denna plugin var en ”konstnärlig parodi” gjord av en grupp mediastudenter vid ett universitet i Rotterdam. Redan dagen efter lanseringen blev man tvungen att ta bort programmet efter påtryckningar från Amazons jurister.

 

Läs mer på: http://pirates-of-the-amazon.com/

 


Pirates of the Amazon screencast from pirates_of_the_amazon on Vimeo.

Läs hela texten