dOCUMENTA (13)

Konstnären med stort P var det första som mötte mig när jag började min vandring i denna konstkanoniseringens högborg. Picasso finns dock inte med bland de utvalda konstnärerna. Det handlar om ett verk av Khaled Hourani, om process när han skickade en målning av Picasso från Van Abbemuseum i Holland till Ramallah i Palestina. Detta för att ge en konstupplevelse till befolkningen i det ockuperade Västbanken. Picasso var däremot med på det första Documenta 1951, men nu är det 2012 och evenemangskulturen slår nya rekord på alla områden. Att budgeten för evenemanget ligger på 25 miljoner euro talar för sig själv.

Khaled Houranis verk går på många sätt i linje med hela tänkandet kring detta Documenta. Här finns en ambition att sträcka sig långt utanför Kassels gränser och långt utöver själva konsten i sig. Ett exempel är att Documenta har små ambassader i Alexandria & Kairo, Egypten. I Kabul, Afghanistan. Samt i kanadensiska Banff. Ett annat är att man tagit in kvantfysiken Anton Zeilingers vetenskapliga experiment och ställer ut dem som ett av alla konstverk. Här till en oändlig radda med föreläsningar och utgivning av etthundra små texter i form av ”Notebooks” som på olika sätt belyser arrangemanget. Samtidigt representera Khaled Houranis verk ett annat fokus som också är påtagligt; det är inte direkt konsten/konstnärerna som hamnat i fokus, inte heller betraktarna utan den organisation som befinner sig här emellan och då främst på den amerikanska kuratorn Carolyn Christov-Bakargiev.

Samtidigt är det omöjligt att inte imponeras av hur väl Christov-Bakargiev sammanvävt hela arrangemanget alla ambitioner och riktningar. Vist finns det en oändlig radda med verk som mest motionerar ens gäspmuskler, men å andra sidan skänker de ofta nya dimensioner till andra verk och till helheten. Är det något hon definitivt lyckats med så är det att få utställningen att spela med Kassels stadsrum. Ekologiska och naturvetenskapligt orienterade verk har placerats på det naturhistoriska museet Ottoneum. Bland de astrologiska instrumenten och andra tekniska innovationer i 1700-talsslottet Orangerie finner vi många av de verk som har med teknik och vetenskap att göra. I ett före detta sjukhus finns verk som berör Kabul. Theaster Gates 12 Ballads for the Huguenot House är i sig en upplevelse, innehållande ett spel med stadens historia. I Neue Galerie, stadens konstmuseum sker en lek med konstkanoniseringen; här finns en rad unga konstnärer som funnit egna vinklar på världen och dess historia och här finns ett antal skulpturer av den konsthistoriskt bortglömda Maria Martins.

Utställningens alla delar samman strömmar sedan i huvudbyggnaden Fridericianum och det rum som Christov-Bakargiev kallar för utställningens ”hjärna” eller mitten av mitten av… ”Hjärnan” innehåller en mängd små verk och andra ting som slänger ut referenser till resten av utställningen. Vi finner här bl.a. en femtusen år gammal kvinnofigur från Centralasien. En helt annan form av kvinnostatyett, som berättar en helt annan historia är den av Rudolf Kaesbach. Hans statyett tillhörande en gång Adolf Hitler, och finns med på det berömda foto där Lee Miller badar i Hitlers badkar. Man Rays berömda serie med Object to be Destroyed/Object of Destruction/Indestructible Object, fast de vi ser eller någonsin sett är inte originalobjekten från 1923, dessa försvann eller förstördes bara några år efter de skapades. En skiss av Gianfranco Baruchello som jag tolkar som en icke logisk geometrisk/matematisk uträkning av ett mentalt utrymme. Ett foto från Horacio Larrain Barros projekt med att samla in dimma. En film av Egyptiska konstnären Ahmed Basiony som dödades av polisen under föra årets revolution där.

Referensbakgrunden och associationsfälten fortsätter sen att breda ut sig i Fridericianum. Som utställning är det lätt söndagsakademiskt. En värld där man blir upplyst men samtidigt är det svårt att känna något. Bäst fungerar denna torrhet och detta nördiga associerande i Mario Garcia Torres verk Have You Ever Seen the Snow? En film där han utifrån funna stillbilder följer den Italienska konstnären Alighiero Boettis projekt med One Hotel 1971-77 i Kabul. Sittande i Kalifornien försöker Garcia Torres försöka finna ut vad som hänt med huset där Boettis projekt utspelade sig. Filmen blir ett betraktande av stilbildens uppfångande av ögonblicket, en diskussion om tid och rum, samtidigt vävs alla de invasioner och konflikter som utspelat sig i Kabul sedan 1977 in i berättelsen.

Försöket att på olika sätt försöka spräcka konstens ramar är en av ambitionerna med evenemanget. Ett annat är att föra fram konstnärer som blivit bortglömda av konsthistorian, vilket närmast varit liktydigt med att de tidigare inte varit med på Documenta när det gäller efterkrigstidens konst. Ett exempel är Malmö födde Hannah Ryggen (1898 – 1970). I Fridericianum hänger fyra av hennes starka antikrigs och antinazistiska vävda bonader. En konstnär som man kan konstatera var på fel plats (Ørlandet utanför Trondheim) använde fel teknik (vävde) och hade fel kön (kvinna) för att bli kanoniserad under sin livstid.

Exempel på Carolyn Christov-Bakargievs ambition att både lyfta upp verk som inte blivit kanoniserade och att ta in folk utanför konstvärlden finner man i att hon tagit in prästen Korbinian Aigners (1885 – 1966). Här presenteras med ca 900 vykortsstora akvarellmålningar av äpplen. Införda i detta sammanhang blir de ett konceptverk, eller om det är denne mans livshistoria som förvandlas till ett konceptuellt verk? Aigners vara inte bara präst, han var även en passionerad äppelodlare och antinazist. För det senare blev han arresterad och hamnade han i koncentrationsläger. Men han hade tur och blev kommenderad att sköta en äppelodling. Under denna tid avlade han fram ett antal nya äppelsorter. En av dessa sorter har idag blivit ett av landets mest populära och var ursprungligen benämnt KZ-3, där KZ är en förkortning för koncentrationsläger. Två träd av denna sort har också planterats ute i parken Karlsaue.

En bit bort från Documentas centrum börja konstupplevelserna kännas i hela kroppen och inte bara tilltala en intellektuellt. Janet Cardiff & George Bures Millers videovandring på Hauptbahnhof är en av de starkaste emotionella och kroppslig upplevelserna. Utrustad med en smartphone och tillhörande hörlurar blir man guidad runt på den gamla järnvägsstationen. Mestadels är filmerna inspelade på plats i stationen. En röst guidar en runt så man alltid befinner sig på samma plats som filmerna är inspelade. Till en början är det omöjligt att bedöma vilja ljud som kommer från hörlurarna och vilka ljud som är från den reella omgivningen. Det går bara någon minut in i den drygt halvtimme långa vandringen innan jag hoppar till, hundrädd som jag är, när en hund börja skälla precis bredvid mig. Sen kommer hunden inspringande in i bildskärmen och min puls går ner. Verket innehåller dock långt mer än denna fenomenologiska lek. Vi förflyttas i tiden tillbaka till när stationen användes för att transportera judar till koncentrationslägren. Janet Cardiff för oss ut till den perrong där denna lastning utfördes. Cardiff väver också in sin egen släkts historia i detta sammanhang. Sedan ännu en lek med sinnesorganen och jag tror jag ska bli överkörd av en transportvagn, innan berättarrösten får mig att tränga mig in mellan ett antal luggslitna personer som villar ut på några bänkar.

Längst ute på perrongerna vid Hauptbahnhof hörs en ljudinstallation av Susan Philipsz, ett verk som på många sätt samspelar med Janet Cardiff & George Bures Millers videovandring. När man står där längst ute på perrongen hör man stråkmusik som verka komma från kraftledningarna till tågen, men som jag senare förstår kommer från perronghögtalarna. Musiken vi hör är skriven i koncentrationslägret Theresienstadt av Pavel Haas, ett stycke han skrev1943 ett år innan han dog i lägret.

Documenta startade delvis som en ursäkt till världen för Entartete Kunst, utställningen i München 1937 där verk visades av det som i nazityskland betraktades som degenererad konst. Även om jag här nämnt ett antal verk som knyter an till nazitiden så är detta bara ett av spåren på evenemanget och i denna text oproportionerligt framlyft mot vad som möter en på plats i Kassel. Men det är bara att konstatera att det är ett tema som oftast resulterat i starka verk. Inte att förglömma i detta sammanhang är Sanja Ivekovićs hyllning till åsnan.

Den arabiska våren har inte oväntat även lämnat sina spår. Oftast med viss distans och det griper mer tag i historiska teman från de aktuella platserna. Ett verk som skiljer ut sig här är The Pixelated Revolution av Rabih Mroués. Konkret men samtidigt distanserat tar sig Mroués an en mycket specifik och begränsad del av de folkliga resningarna i arabvärden. Det handlar om bilder som privatpersoner tagit med mobilkameror från striderna i Syrien. Mer precist bilder där den som filmar blivit skjuten under själva filmningen. Än mer precist en sekvens där offret även filmar den som håller i geväret. Verket är torrt och distanserat men i sin torrhet slår det en fullständigt i backen. Det består av flera delar men mest spännande är en film där han analysera filmsekvenser han funnit på nätet och som hela verket kretsar kring. Analysen utgår bl.a. utifrån Susan Sontags tes att fotografera är en makt handling, ett skott mot världen. Både den som hållit i kameran och den som avlossat geväret är för oss totalt anonyma. Analysen handlar om filmmaterialet och inte om konflikten. En liten detalj från ett krig. Två ögon som möts i ett ögonblick. Så specificerat, ett så kort ögonblick som fokuserats på, så avskalat, ändå för det oss konflikt in på livet.

Lika torra är alla de verk som bygger på olika former av samlande av objekt, men långt från alla lika spännande. Finns ett uppdämt behov av den gamla sortens historiska museum där objekten skulle tala för sig själva? Där de inte levandegöras så som museumstänkandet sett ut de sista decennierna. Ett verk i utkanten av denna trend, och som i sin enkelhet blir slagkraftigt är Jimmie Durhams The History of Europe. Verket består av två objekt: ett primitivt stenverktyg och en patronhylsa från andravärldskriget som aldrig blev avfyrad, då den blivit skadad av syra. Till dessa objekt finns också en text, vilken först och främst handlar om att Europa inte är en kontinent. Men att när man upptäckte att världen bestod av kontinenter var tvungna att dra en gräns bortom Moskva för att de civiliserade européerna inte kunde sammanblandas med folken i öst.

Många är de spår och trender som i denna text inte kommit med, om man ändå ska nämna några som är värda uppmärksamhet: Maria Thereza Alves ekologiska projekt från Mexiko. Zanele Muholis inom queer fältet med sina dokumentationer om kvinnor i samkönade relationer i Sydafrikas slum. Och en annan pålitlig Sydafrikan William Kentridges vetenskaps filosofiska The Refusal of Time. Många mer konstnärers vars verk vore värda att beskriva finns förstås också: Anna Maria Maiolino, Cevdet Erek, Tino Sehgal, Omer Fast, Jeanno Gaussi, Geoffrey Farmer och Matias Faldbakken. Hur övermättad jag var av alla konstupplevelse när jag lämnade Kassel så kände jag ändå att jag missat en sak. Jag såg inte M A Numminens Wittgenstein performance där han sjunger logikens berömda ord ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muß man schweigen.”

Per Brunskog (text), Jeanette Land Schou (foto)

Kommentera