Ulla Wiggens tillbaka efter 40 års tystnad

När man tänker tillbaks på sjuttiotalet är det framför allt de högljudda, radikala och färgstarka rörelserna man ser framför sig – glam och punk, disko och demonstrationståg, plastdesign och protestkonst, katastroffilmer och aktivistisk performance.

Men parallellt med de brokiga uttrycken för tidsandan fanns också en tyst underström, präglad av melankoli och mer lågmälda uttryck. Ett tydligt exempel är musikern Brian Enos reduktionistiska ambientmusik, ett stilla, meditativt flöde som ifrågasätter modernismens fokus på upphovspersonen till förmån för musikern som en konstnärlig forskarassistent i vit laboratorierock.

Och lite av samma anda hittar jag i Ulla Wiggens målningar. Wiggens konstnärskap kännetecknas av tre eller fyra distinkta perioder, med vitt skilda motiv, stilistik och färgskalor, men ändå förenade av det återhållna, lågmälda uttrycket. Däremellan en lång, slumrande period, då hon la penslarna åt sidan och arbetade enbart som psykoterapeut, en verksamhet hon haft parallellt med konstnärskapet sedan 1974.

Många trodde nog att hon tystnat helt som konstnär. Men en serie omständigheter, som vid tiden kanske verkade slumpmässiga men i efterhand framstår som helt logiska och nödvändiga, gjorde att hon tog upp penslarna igen i tiotalets början. Och därmed flyttade hon sitt konstnärskap från det förflutna till samtiden – det är inte längre möjligt att betrakta Ulla Wiggens tidiga verk som nostalgiska tidsbilder, utan de är i högsta grad delar av ett levande, nutida konstnärskap.

Läs hela Bo Madestams text om Ulla Wiggens i Konstperspektiv nr 1
Bild Jan Westin