Fagra, farliga och fallna kvinnors intåg

Det är först på senare år som minnesvärda, framstående och namngivna kvinnorna tagit plats i den offentliga konsten i våra svenska städer. Länge var den offentliga kvinnan liktydigt med en prostituerad, den ärbara kvinnan syntes inte på stan. Så är det inte längre, men det betyder inte att kampen om vilka som får synas och ihågkommas i stadsrummet är avgjord.

Den svenska tanten, 2025, Susanna Arwin.
Foto: Berit Linden

Utvecklingen i stort speglas ganska väl i Växjö. I den småländska stiftsstadens centrum stod stadens berömda söner staty, påklädda, namngivna och placerade på höga socklar. 1926 satte sig Esaias Tegnér framför Växjö gamla gymnasium där han hade hållit sina skoltal. Några år senare, 1934, ställde sig Peter Wieselgren och predikade invid Växjösjön. Men först på plats bland blommor och blader i Linnéparken var pelarbysten av, just det, Carl von Linné. Hans kropp ersattes med en fyrkantig pelare men kvar fanns huvudet – platsen för intellekt, bildning och kultur.
Kvinnorna, då? På sätt och vis var de faktiskt först på plats, för på artonhundratalet representerade kvinnor olika mytologiska gestalter. Fagra och anonyma hittade man dem ofta i anslutning till byggnader. Som när Smålands hypoteksförening under artonhundratalets senare hälft placerade två gudinnor i sin fasad. Gudinnan Göta har Göta lejon på sin vapensköld och gudinnan med plog och skära representerar Ceres, odlingens gudinna. Intressant långläsning av Berit Liden i Konstperspektiv nummer 4, 2024.